Jag har alltid och kommer fortsättningsvist hävda att skolan ska klara varje elev. Och detta oavsett elevens bakgrund och förutsättningar. Men, vi måste samtidigt prata om och klargöra för elever och deras föräldrar att det från deras sida krävs ansträngning.
Att gå i skolan ska vara kul och givande men man ska inte tro att kunskap kommer till eleven utan att eleven anstränger sig. Det är tufft och ska många gånger också vara tuff.
Eleven behöver, för att klara av att ta till sig kunskap och färdigheter, stöd. Stödet ska främst komma från skolan i form av lärare med förmåga att väcka nyfikenhet och förmedla kunskap. Skolan ska också göra extra anpassningar och ge särskilt stöd när eleven behöver det.
Men få barn klarar skolan utan föräldrarnas engagemang. Vi får kontinuerligt rapporter om att elever vars föräldrar har en högre utbildning klarar svensk skolan bättre. Jag tror dock att det egentligen inte hänger på föräldrars utbildningsnivå. Jag tror att det är engagemanget som gör skillnad.
Varje förälder kan engagera sig, prata väl om skolan och påtala vikten av att lära sig saker. Varje förälder bör också förmedla till sina barn att skolarbete kräver ansträngning.
Jag har läst ditt inlägg och känner mig matt. Till skillnad mot det du skriver så finns det massor av forskning som visar att föräldrars utbildningsnivå har betydelse för barns skolresultat. Nu menas ju det självklart på gruppnivå, men det vet väl du som politiker? Stt sådan statistik/vetenskap inte är till för att från första början sätta människor/skolelever i visst fack som att framtiden redan är förutbestämd. Men på gruppnivå kan man se att barn till föräldrar med högre utbildning gör bättre resultat i skolan. Detta är livsfarligt att blunda för. För om man inte kan se att det finns skillnader, så blir det att sätta en orimlig press på både föräldrar och barn som inte har de förutsättningar som du verkar tro att alla har. En annan sak är att det finns oändligt många barn som faktiskt inte har förutsättningar att klara den normala skolgången som är tänkt att klara om man inte har diagnostiserad utv.störning eller annan grav exempelvis autism e dyl. Barn som har många begränsningar men inte kvalar in för dessa diagnoser. Barn som borde ha rätt att mötas av skola och politikervpå ett annat sätt än det du skriver.., engagemang från föräldrar. Barn som omgivningen just inte ser utifrån den de är utan just bortförklarar deras misslyckade skolgång med sådant som att föräldrarna inte är engagerade, att det var skilsmässa i fam, att barnet är osocialt etc.
SvaraRaderaJag läser ditt inlägg gång på gång och undrar om det verkligen står så som jag läser. Och ja, det gör det. Jag tänker tvärt om än dig. Att de flesta normslbegåvade barn utan några större bekymmer i familjen klarar sin skolgång alldeles utmärkt utan föräldrars engagemang. Jag menar inte att föräldrar inte ska vara tillgängliga och engagerade i sina barn, självklart inte. Men att göra likhetstecken mellan lyckad skolgång och föräldrars engagemang är att gräva ner huvet i sanden som en struts. Och aldrig kommer det resonemanget leda någon vart heller, mer än för de barn möjligtvis som redan har lätt att klara sin skolgång. Och föräldrar till kan då slå sig bröstet och tycka dom varit duktiga föräldrar. Eller?
Jag håller med dig om att forskningen visar att föräldrars utbildning spelar roll och jag blundar inte för detta faktum. Vad jag vill lyfta fram är min övertygelse att även föräldrar utan högre utbildning kan stötta sina barn till lyckade skolresultat.
RaderaHär tror jag att skolan kan göra mer för att få människor att inse detta och att prata om hur denna kan gå till.
Självklart är det även så att det finns barn som klarar sig utmärkt i den svenska skolan utan stöd av sina föräldrar.
Skolans uppgift är att stötta varje elev så att de utvecklas till sin fulla potential. I detta ligger att se de som har behov av olika slag och anpassa undervisning och pedagogik.