Barn som på olika sätt far illa eller riskerar att hamna fel har vi alla ett ansvar att se och göra något för. Föräldrar har alltid det största ansvaret att prioritera det som är bra för sina barn och för de som av någon orsak inte klarar det ska samhället finnas där med relevant stöd.
Diskussionen om barnfattigdom är intressant. Påhejad av det stora röda partiet har diskussionen hamnat fel och det har varit svårt att på ett politiskt korrekt sätt vara annat än för bekämpning av barnfattigdom även om definitionen egentligen aldrig har funnits. Därför är Uppdrag gransknings senaste avsnitt välkommet. Hur definieras fattigdom och finns barnfattigdom verkligen i Sverige? Handlar det om föräldrars prioritering? Far barn illa bara för att föräldrarna lever på socialbidrag? Pratar vi om rätt saker? Förminskar vi problemen när gruppen på ett missvisande sätt blåses upp?
Verkligheten är inte svart eller vit och svaren aldrig självklara. Jag tror att det finns många barn som far illa för att deras föräldrar har dåligt med pengar men jag tror inte att det finns ett rakt samband. Jag tror att många föräldrar på mycket små marginaler på ett lysande sätt klarar av att skapa en bra och trygg tillvaro för sina barn.
Men ett land som vill beteckna sig som ett välfärdssamhälle måste ha bra system för stöd åt människor som har behov av olika slag. Relevanta trygghetssystem ska finnas och centralt är att ha ett fokus på arbetslinjen. Människor ska i första hand ges stöd för att få ett arbete, det ska vara enkelt och billigt att anställa och det ska finnas massor av olika möjligheter för människor att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag tror att alla familjer mår bra av att de vuxna arbetar, det ger rutiner och en tillhörighet som bygger självkänsla.
Jag håller med det som NA skrev i sin ledare igår – vikten av egenmakt. Vi måste försöka ge människor framtidstro och möjlighet att förändra sin egen situation.
Runt varje barn finns det oftast fler vuxna än föräldrarna. Det kan vara far- och morföräldrar, skolpersonal, socialarbetare, grannar och kompisars föräldrar – alla dessa har ett ansvar att se och säga ifrån när barn far illa. För barn kan fara illa på många sätt. Det kan vara att det inte finns pengar till en vinterjacka men det kan också vara oron över en sjuk förälder, att missbruk finns i familjen eller att den ena föräldern blir misshandlad. Det är ett stort svek mot barnen när vuxna väljer att inte se eller agera när barn far illa!
Det behöver inte vara ett barn vars förälder/föräldrar lever med försörjningsstöd som är fattigt. Jag har mött barn som lever med två föräldrar som har mycket goda ekonomiska inkomster men där barnet/barnen är fattiga på sina föräldrar. Föräldrarna är inte närvarande och de köper sina barns kärlek med pengar. I mitt arbete möter jag många barn faller under kriterierna för barnfattigdom. De är många gånger fattiga på pengar men inte på kärlek. Sedan håller jag med dig Maria, hur prioriterar föräldrarna? Prioriterar man materiella ting som smartphones, iPads med mera i stället för regnkläder, stövlar, vinterkläder, vinterskor till sina barn? Är det tron att barnen mår bättre av tingen i stället för varma kläder?
SvaraRaderaVilka åtgärder ska vi göra? Vi kan göra och gör kompensatoriska åtgärder inom skolans väggar. Räcker de? Eller vems ansvar är det? Ska vi ta i från föräldrarnas deras ansvar över sina barn?
Det är familjerna som behöver hjälp med bl a ekonomi men även med hur man prioriterar. Man kan inte gå på om sitt barn säger "alla andra har en iPhone" eller "alla andra får vara uppe till kl 23". Stötta familjerna där de behöver det som mest så vi i skolan kan stötta barnen så att de kan skapa sig en ännu bättre framtid!