Detta kan vara bra men frågan som Mimmi Garpenlund ställer om hur detta motiverar redan skoltrötta elever är berättigad. Samtidigt som vi alla vet att de som inte går gymnasiet oftare hamnar i utanförskap. Det är alltså värt att på ett vettigt sätt försöka.
I Örebro kan man som elev på Vivallaskolan få ett extra år efter nian för att fixa till sina resultat. Vad jag förstår klarar de flesta elever som går detta ”bonusår” av att få behörighet till gymnasiet. Detta är dock frivilligt och skolans fantastiska personal peppar eleverna till att ta denna chans. Med tvång skulle det säkert vara svårare.
Vad ska vi göra? Det enklaste svaret är väl att skolans uppgift är att se till att varje elev klara skolans mål. Min åsikt är att det i de allra flesta fall går att göra det inom avsatt tid OM man i rätt tid sätter in rätt resurser.
Idag hade vi i Örebro en temadag om sociala investeringar vilket bl.a. handlar om att klara varje elev genom skolan med godkända resultat. Ibland kan det anses att resurserna inte finns för att barnen har en viss problematik. Detta måste vi komma ifrån – I efterhand blir det alltid dyrare att reparera en misslyckad skolgång.
Vi måste se allt vi gör kring barn och unga som en social investering. Viktigt är att tidigt ta tag i problem, omvärdera arbetssätt, göra det som fungerar och se långsiktigt på den kostnad (= investering) som detta innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar