Lärarförbundet släppte i förra veckan rapporten ”Vem hinner
vara lärare i gymnasieskolan?” och kräver i den ett antal åtgärder för att
förbättra arbetssituationen för landets gymnasielärare. Jag tycker det är
mycket bra att undersökningar likt denna görs även om jag här och nu inte
ställer mig bakom förbundets krav.
Vi måste ta signalerna om en allt för stressig
arbetssituation för lärarna på allvar. Det är inte bra att så många känner så
hög stressnivå. Det är orimligt att lärare känner att tid inte finns för
planering av undervisningen. Fortsätter detta kommer det allvarligt att påverka
kvalitén i undervisningen och därmed elevernas prestationer.
Lärare måste i större utsträckning än idag få vara lärare.
De centrala kraven på dokumentation måste minska men lokalt kan vi göra en hel.
Kan vi underlätta administrativa uppgifter? Fungerar skolans ”kringresurser”
(ex SYO, skolsköterska, vaktmästare) som är en förutsättning för att lärarens
vardag ska bli hanterlig? Hur fördelar vi lokalpolitiker resurserna till
skolan? Vilket ledarskap förser vi skolorna med? Vilken frihet ger vi skolorna
att själva hantera sin verksamhet?
Jag tycker att vi kommunpolitiker mer måste lita på professionen. Samtidigt som skolan måste förstå att vi ställer krav på effektivitet och
nytänkande. Vi ska styra med ett fåtal konkreta mål, med kunskapsfokus, som vi
noggrant följer upp. Vi ska ha höga förväntningar på varje skola, varje rektor
och varje pedagog. Detta förutsätter att skolan får resurser så att de har en
rimlig chans att sköta sitt uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar