Jag är en ivrig förespråkare av en skola där kunskap sätts i fokus, där vi har lärare som ser varje elev och som har en förmåga att anpassa sin undervisning därefter. För att åstadkomma detta krävs en bra skolledning med tid, resurser och intresse för pedagogisk utveckling.
Men ingenting fungerar om eleverna är otrygga. Man lär sig ingenting om lektionen går åt till att oroa sig över vad som ska hända på nästa rast. Tillhörighet är viktigt för alla människor och för barn är det än viktigare. Vi vet att trygga barn mår bättre än otrygga och logiken säger mig att trygga barn klarar av sitt skolarbete bättre än otrygga.
Nu när skolorna startar igen diskuteras mobbning. SvD har på nyhetsplats lyft problematiken med att de mobbade barnen ofta får skulden för att trakasserier förekommer och att vuxna i skolan inte förstår vilket ansvar de har. I torsdags pekade Roland Sennerstam på lärarnas roll och ifrågasatte varför mobbningsdebatten varje år startar på ruta noll! Igår skrev Göran Harnesk om vikten av evidensbaserade metoder mot mobbing. Metta Fjelkner svarar idag och menar att lärarnas arbetssituation är ohållbar samt att arbetsgivaren måste ta sitt ansvar. Eva-Lis Sirén menar i en artikel idag att det är dags att uppvärdera arbetet mot mobning.
Roland Sennerstam har i sin artikel en intressant skrivning om vikten av att vara medveten om, och diskutera, de sociala mekanismer som finns i barnens värld. Dessa mekanismer går ut på att stärka sig själv genom att trampa på andra och därmed övervinna sin egen svaghet.
Skolan måste våga se mobbningsproblemen, de ska se när en elev lämnas utanför och de ska se när elever retar, trakasserar och är elaka mot andra elever. Skolan måste ha handlingsplaner och varje vuxen, oavsett roll, på skolan ska veta vad som ska göras och agera blixtsnabbt.
Detta kräver medvetna och närvarande vuxna. Det krävs att man pratar om problemen och det krävs att man vågar erkänna att man har problem. Är man trygg i att bra åtgärdsplaner finns, att man som vuxen i skolan får stöd av sin skolledning när man börjar agera ja då vågar man agera.
Det förebyggande arbetet är väsentligt. Skolan ska behandla alla barn lika och skolan måste förmedla och diskutera med eleverna om att allas lika värde. Vi ska ha nolltolerans mot kränkande behandling av andra människor på alla skolor. Detta ska mätas och nogsamt följas upp av skolan och av oss politiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar