Socialdemokraterna pratar mycket om solidaritet och ger sken av att de är de enda som har hela sanningen vad gäller medmänsklighet mm. Jag tvivlar inte på deras goda vilja men är tveksam till att de förstår vidden av sin egen politik.
Ta bara socialförsäkringssystemet. Hur solidariskt var det att automatiskt förtidspensionera människor efter ett års sjukskrivning utan att göra någon egentlig insats före detta livsavgörande beslut? Systemet var egentligen inte skapat så men ett medvetet politiskt beslut om minskning av sjukfrånvaron ledde till detta absurda tillstånd i världens friskaste land!
Nu har en rehabiliteringskedja införts som gör att människor får hjälp och har en chans att komma tillbaka till arbetslivet. Om något är solidariskt så är det väl det.
Ett annat exempel är skattesystemet. Hur solidariskt är det att beskatta låginkomsttagare så hårt att de inte har en chans att klara sig på sin egen lön?
Genom jobbskatteavdraget har vi äntligen tappat ledartröjan i tävlingen ”hårdast beskattning av låginkomsttagare”. Jobbskatteavdraget har inneburit en extra månadslön på år för låg och medelinkomsttagare och dessutom högre sysselsättning motsvarande 88000 nya jobb.
Ett tredje exempel är kostnaderna för att anställa. Hur solidariskt är det mot ungdomar att ta bort möjligheten att anställa dem till en lägre arbetsgivaravgift?
Hur solidariskt är det att ta bort avdraget för hushållsnära tjänster? Är det bättre att de som har fått jobb inom den sektorn är arbetslösa eller jobbar svart? Många gånger är detta människor som har fått ett jobb efter att länge ha stått lång från arbetsmarknaden. Hur kan man anse att det är solidaritskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar